Pandemin tar över Åre

Den 6:e april 2020 stängde pandemin Åres liftburna skidåkning

När liftarna stängde i Åre tog naturen över. Vanligtvis när liftarna stänger är det slut på vintern och den snön som kanske kommer efter stängning märks sällan. När liftarna stängde i början på april var det mycket kvar av vintern och det hann komma mängder av snö innan det började tina på riktigt. Ett helt nytt fenomen för en skidanläggning. Naturen visade oss vad den kan!

En topptur upp till området kring Wm8:an och Gondolen var spektakulärt. När vinden och snön hade piskat på under några dagar och ingen människa hade varit i området hade det förvandlats till ett ingemansland. Saker låg utspridda och täckta med snö, alla pistade backar var översnöade och byggnader var på väg att försvinna under snön. Naturen kan ibland verka lite spöklik!

Jag har jobbat i skidområdet i många år och är rätt van att röra mig i de pistade backarna. Liftburen skidåkning då man håller sig till pistade nedfarten innebär naturligtvis att man är på säker mark, dvs ingen risk för laviner. Det är ju liksom själva grundidén med säkerhetsjobbet i ett skidområde. En brant svart pistad skidbacke betraktas inte som ett lavinområde.

När naturen tar över skidområdet ruckas dessa självklarheter och de invanda rörelsemönstren i området blir helt plötsligt inte att lita på. När naturens krafter tar över ett skidområde blir vi människor små obetydliga varelser på en fjällsluttning på sluttningens villkor.

Området runt Mörvikshummeln hade snabbt ändrat karaktär. Snödrivor hade byggt upp, indriven snön hade gjort redan branta backar ännu brantare. Hela området var kargare och helt plötsligt fick vi känslan av att vi faktiskt stod mitt i ett potentiellt lavinområde. Det är farligt att lita på vanans makt. Vanligtvis är det här området säkrat från snöras tack vare pistmaskiner och flertalet skidåkare. Nu hade varken maskinerna eller människorna varit där på flera dagar. Naturen hade tagit över taktpinnen.

Ovanför trädgräsen byggdes snömängderna på och förflyttningen av snön var tydlig. Var hade de pistade backarna tagit vägen? Många av de så vanlig orienteringspunkterna var borta. Kvar var bara vita fält. De artificiella spåren av skidområdet var borta. Hela fjället var en vit yta. Hur hittar vi nu om det blir sämre sikt? Naturen berättar vem som bestämmer!

När vinden tar i och snön börjar röra sig på marken är det vanligtvis svårt att se konturerna även i de pistade backarna men på nåt sätt kan man ändå sig trygg i de områdena tack vare pistmarkeringar, andra skidåkare, liftar som både hörs och som rör sig samt pistörer i området.

Om du tar bort alla ovanstående trygghetsmoment och samtidigt ser att skyltar, skyddsnät och andra markeringar ligger insamlade vid ett lifthus framstår situationen som genast lite mer osäker. Naturen gör sig påmind och ryter till!

Att betrakta skidområdet från granntoppen Västerskutan var fascinerande. Inga människor, inga ljud och ingen rörelse som man annars är så van att uppleva mitt på dagen på fjället. Endast några spridda skidspår från skidåkare som hittat upp för egen maskin. Vitt och snötäckt överallt. Liftstolpar, vajrar och lifthus syntes som skelettliknande reliker i kontrast till de vita snötäckta områdena. Naturen är både vacker och skarp i sin framtoning!

Pandemin stoppade effektivt den mänskliga aktiviteten kring den liftburna skidåkningen men pandemin kunde inte rå på naturen. Naturen är både mjuk och hård!

Text & Foto: Ola Rockberg

www.olarockberg.se